Jag är en såndär person som tror att allt händer av en anledning. Känner att ödet känner av när jag behöver stressa ner eller allmänt bara rikta in mig på mig själv, vilket är precis vad jag gjort nu under tiden jag bara varit hemma med bruten fot. Det har varit otroligt skönt att sitta vid mitt skrivbord, lyssna på Per Gessle när jag ville bli piggare, Lykke Li när jag ville vara filosofisk och ägna mig åt målandet, som har blivit en hel del. Jag har levt mig in i massor med bra filmer och jag får inse att jag kanske stressar en aning för mycket vardagligen trots att jag anser mig själv vara den största chillaren av alla chillare. Prisa ödet!