Ångesten sköljer över mig ibland. Oftare och oftare faktiskt. De jobbigaste nätterna är det svårt att sova ensam, men jag ligger kvar och väntar tills tankarna är färdiga med det dom håller på med. Men såklart går det att tänka om allting igen. Ibland är jag rädd, rädd för sånt som är pinsamt att ens vara rädd för. Jag har hjärtklappning varje kväll och det händer att jag måste inta fosterställning för att kunna andas. Mamma säger att det kan vara allt kaffe jag dricker, men, jag tvivlar på det.

 

Jag är ofta arg på mig själv också. För att jag tillåter sånt jag inte borde, blir arg för att jag vet om det men gör det ändå. Arg för att jag ojar och jämrar mig för minsta lilla.

 

Just nu kan jag bryta ihop när jag tänker på att jag kanske får helt fel besked på torsdag. Skulle inte orka med det.

 

Ja.