Har ni tänkt på att man helst håller sin allra allra mest betydelsefullaste musik för sig själv? Eller alla är kanske inte som mig? Jag tänkte inte på det själv först, inte förrän mamma påpekade att jag bara spelade The Ark när jag var ensam på mitt rum (nu har jag faktiskt släppt greppet om The Ark en aning, även om jag aldrig i livet trodde att det skulle hända). Då kom jag på att jag nästan alltid gör så. Man vill liksom inte höra någon säga "dålig, byt" för då blir jag själv ledsen, för att just den låten betyder ju allt för mig. Att bara kunna förlora sig själv i musiken och bygga upp sin egna version av vad den betyder. Att vara i en helt annan värld. Det låter som jag har ett förhållande med musiken nu, men på ett sätt så är det ju faktiskt så. I will always be married to the music.

 

Jag har i alla fall hittat min mening med livet.