På garderoben sitter omslaget till tidningen de släppte sin skiva med, en teckning jag ritade när jag fick veta att de ska splittras, ett tidningsurklipp den där tjejen på mammas jobb sett i Svenska Dagbladet och klippt ut till mig för att vara snäll, det är en recension på konserten jag var och såg i mars, den fick såklart högsta betyg. På väggen hänger tröjan jag köpte på konserten med min favoritlåt tryckt på, it takes a fool to remain sane. I skivstället står alla deras skivor tillsammans med annan musik som såklart också är bra men inte betyder lika mycket.

 

För mig finns det ingenting som kommer i närheten. Inget som liknar känslan när han sjunger de sorgliga låtarna och rysningar går genom hela kroppen, eller lyckoruset när jag hör att min favoritgrupp spelas på radion bara för mig och jag måste sätta bilradion på högsta volym. Känslan av att få gå på konsert, av att vara i samma rum, höra musiken direkt, det blir lite för mycket av det goda på samma gång och jag vet inte vad jag ska göra annat än att gråta.

 

I tjugo år har de funnits, halva den tiden har de varit mina absoluta favoriter, gjort mig glad och hjälpt när det varit svårt. Nu, på tjugoårsjubileumet ska de splittras. Den 16 september ska de spela sin allra sista konsert. Jag kommer såklart att vara där, men det tar emot att veta att det kommer vara sista gången, sista gången och att då kanske behöva stå där och knuffas med andra fast jag inte alls vill dela med mig av bara mitt favoritband. Det tar emot att det aldrig kommer göras något mer, men jag får helt enkelt leva på det fina som de gett mig hittills.

 

Jag pratar såklart om The Ark.