Känner mig deppig idag, alla är bortresta och jag vill inte vara här. Vill hem till mamma. Och nej det är inte "att bara gå dit" förstår ni. Det är så mycket mer kompilcerat, och det är just det jag inte orkar med längre.
Du känner inte den riktiga Isabelle för då skulle du veta hur illa jag tar upp av det du utsätter mig för, vad du säger till mig, och vad du sagt under sju års tid. Du skulle bara veta alla brev jag skrivit och velat lämna till dig men aldrig vågat, och nu är dem slängda. Du ska bara veta hur fel du har i allt du säger, hur fel det känns att skratta med dej, hur ledsen jag blir över att inse att jag kommer aldrig våga säga detta till dig. Vilken värdefull tid jag slösar med dej när jag kunde spendera den med fina, snälla, äkta människor som får mig att må inget annat än bra. Du skulle veta att jag gråter mig till sömns varannan vecka, att jag gråter nu när jag skriver det här. Du säger "det där ska jag komma ihåg" men du har ingen aning om vad jag kommer ihåg. Jag säger det ofta "jag vet allt, jag hör allt" och det är sant. Jag kommer ihåg allt från när du kallade mig mussla (vems JÄVLA fel är det?) till att jag inte hade några känslor, till varför du hatar katter. JAG VET. Som sagt, du har fel i allt som kommer från din mun. Nu när all ilska är framme igen, redo att kastas på dig måste jag inse att jag aldrig i mitt liv kommer våga, inte det här. Nöjd?